Vi väntar vårt tredje. Dom två andra är 9 och 6 (nästan). Vet inte vilken sort trean är, men beräknade dagen var 24.10. En vecka över idag. Våra tidigare har fötts en vecka sen och en vecka innan. Dom gick väl bra. Minns inte så exakt mera. Som sagt, 6 år sen senast.
Men nu är det annorlunda. Jag är så jävla nervös. Rädd. Otålig. Kan inte sätta fingret på vad det egentligen är som är så annorlunda. Kanske åldern. Kanske det att med första var precis allting nytt. Med andra var det mesta bekant och man kunde mer fästa uppmärksamhet på små saker. Detaljer runt omkring en. Nu har jag sett det. Been there, done that. Med trean har jag tid att panikera. Fan allt är ju hemskt nu dom sista veckorna.
Själva väntetiden har väl varit som förut. Inget speciellt där. Men nu när det börjar dra ihop sej, börjar jag gå upp i limningen. Dessutom ser jag inte speciellt mycket fram emot själva födseln. Skrik, brutna fingrar, blåmärken, trötthet, panik, rädsla, smärta. Och så det där med frun förstås.
Avrundar med en anekdot, true story, från sex år tillbaka.
Vi hade nyss fått vår dotter. Vi, också frun, var vid god vigör och ägde korridorerna med bebben i famnen. Barnmorskorna frågade om vi ville komma och hälsa på en grupp med blivande föräldrar och kanske berätta lite hur vi upplevt födseln. Vi gick med på det och gick in i ett rum med mer eller mindre förväntansfulla mödrar och skräckslagna pappor. Frun berättade först hur det var ur hennes synvikel. Att föda.
Sen blev det min tur. Tyvärr. Tyvärr för dom andra alltså. På frågan hur det kändes svarade jag kort och gott: För jävligt! Hemskt! Hatar hela tillställningen. Finns ju ingenting bra just i den stunden. Skrik, blod, tårar, knäckta ben osv.
Alla såg på varandra. Blivande föräldrarna kissade på sej. Barnmorskorna tog en skarp WTF-blick i ansiktet och såg mej rakt i ögonen. "Nåja, tack för att ni kom. Lycka till i fortsättningen."
My work was done there och vi kunde fortsätta äga korridorerna.
Yes, det här blir roligt!
ReplyDeleteVi ska hoppas det. :-)
ReplyDelete